Efter gårdagens händelse i Trollhättan känner jag sån oerhörd tomhet. På något obehagligt vis så är detta väntat, det är det jag oroat mig och mått illa över när jag tänkt på hur rasismen och främlingsfientligheten sprider sig över vårt land. Vardagsrasismen rotar sig allt starkare. Nästan varje dag möter jag personer i min närhet som uttrycker sig främlingsfientligt och rent rasistiskt. Det är när vi börjar acceptera sådana saker som det blir farligt. Vi måste alla hjälpas åt att säga ifrån.

 

Vi i Sverige är priviligerade. Jag hade turen att födas här, i en kärleksfull familj, i en stadig ekonomi, det har jag inte på något vis förtjänat och det gör mig inte till en bättre person, det skiljer mig inte från människorna som flyr för sina liv. Det är så löjligt att det måste sägas, men jag gör det ändå; DET ÄR "VANLIGA" familjer som flyr sitt land därför att de blir förföljda, mördade, våldtagna, svälter och är rädda. De flyr från människor som ÄR våldsamma och med en snedvriden syn på människors värde. Och så kommer de till europa, där vårt samhälle påvisar en alltmer likadan hemsk syn på människors värde. Jag mår illa och skäms.

 

Att sitta här hemma på våra arslen och grina och klaga på att de "stjäl" vår välfärd, att vi kommer bli ett u-land, att våldet ökar osv osv är HELT JÄVLA SJUKT. Vi måste visa medmänsklighet, och förstå att om det som händer i deras land lika gärna skulle kunna hända här, det håller ju fan på att hända. Att en människa går in på en skola och mördar människor för att "visa sitt misstycke" säger ju allt. Att bruka våld för att få fram sitt budskap och sin tro. Det är precis det som händer i länderna människorna flyr ifrån.

 

Tänk er att ditt kvarter blir bombat, ni ser hur beväpnade män springer in i din grannes hus och skjuter ner och misshandlar de som bor där, eller du går till ditt jobb eller din skola och är livrädd varje steg du tar. Tänk dig att du tar din familj (ja, de som orkar fly, tänk att lämna bakom dig din sjuka trötta mormor, din vän med ett handikapp osv.) kläderna du har på kroppen, din plånbok och din telefon och lämnar ert hem. Ni reser (går, åker gummibåt över havet) i veckor, tills ni äntligen trötta, hungriga och kalla kommer till ett tryggare land. Skulle inte du vilja mötas med förståelse och medmänsklighet? En möjlighet att integreras i ett samhälle, starta om i trygghet, skaffa ett jobb och nya vänner. Men dock, dina fruktansvärda minnen förföljer dig, du är ändå ständigt rädd, du tänker på alla dem du lämnat bakom dig, kanske dog en familjemedlem på vägen hit..  

 

VI ÄR ALLA MÄNNISKOR, med samma känslor, tankar och drömmar. Oberoende av ursprung, klass, kön eller religion.

 

Det som händer nu är ingenting nytt, folk har flytt och emigrerat i alla tider, från krig och/eller fattigdom. Därför att våldsamheter sker, än idag i modern tid, så finns det människor som tycker att de har rätten att skada och mörda människor som inte tycker som dem.

 

Jag tänker inte att "oj, så sjukt många människor som kommer hit", jag tänker "stackars de miljontals människor som fortfarande lever i krig och fattigdom, och inte har möjlighet att ta sig därifrån".