Måste bara få dela med mig av denna text som jag skrev som 18-åring, någon vecka innan jag skulle ta studenten...
 
"Tänk att gymnasietiden snart är över, och sen så är hela livet ett enda stort vitmålat blad för mig. Det finns faktiskt bara möjligheter. När jag tänker på det är det både läskigt och fantastiskt. Jag bestämmer själv vad jag vill göra med mitt liv och vad som kommer att hända, men kan samtidigt inte styra över det helt. Saker har en tendens att ske av sig själv också. 

Jag har sökt in på högskolan till hösten, för att se om jag kommer in. Men har ännu inte bestämt mig om jag ska börja studera nu, eller nästa höst, eller ännu senare. Det finns så många funderingar. Men till skillnad från förut så är jag inte ett dugg stressad. Jag har insett att det finns all tid i världen. Jag är 18 år, världen ligger för mina fötter. Det är ingen brådska med allt. Och jag har en underbar sambo som jag delar mitt liv med, och kommer göra hela mitt liv framöver. 
Vad jag mest av allt känner nu är att jag vill njuta. För fan vad bra jag har det. Igår kom den känslan över mig, fullständig lycka och upprymdhet. Jag har det bra. Det finns så många som inte har det, så jag vill uppskatta det som finns omkring mig och de människor som gör mig lycklig. 

Jag lovar mig själv nu att livet; det ska jag inte planera utan och innan, fram och tillbaka, utan jag ska känna mig fram och göra vad som känns bäst NU. Varje dag. Livet är så pass fantastiskt, att det förtjänar att levas."
 
Det är på grund av detta som jag fortsätter att blogga, trots att inspiration och vettiga inlägg kommer sporadiskt, men det är så fantastiskt att få läsa sig själv, sina tankar, flera år bakåt. Jag vill särskilt lägga fokus på de sista raderna i denna text, om vad jag lovar mig själv. Att inte planera utan och innan. Jag måste säga, att om jag summerar mina senaste 7 år så är det verkligen ett ledord. Allt har inte varit spikrakt, det har verkligen inte varit helt utstakat, jag har såklart haft mål och visioner, och arbetat hårt, men saker har skett och val har gjorts ibland på mindre än en handvändning. Men det har alltid i slutändan blivit ganska bra. Det har varit tuffa tider, tyngre perioder, ledsamhet och tråkigheter, men livet som sagt, går inte att staka ut, och det är så pass fantastiskt med denna gåva vi fått, livet.
 
Och ibland måste jag nypa mig i armen, att jag då 18 år, lite naivt kan säkert många tycka, skriver att jag ska dela mitt liv med min sambo hela livet framöver. lite mer än två år efter texten skrevs gifte vi oss. Nu på fredag är det 5 år sedan vi gifte oss. Efter TRETTON (13!) år tillsammans, så finns det fortfarande inte en enda tvekan. Fortfarande saknar jag den personen när vi är ifrån varandra, om så bara en dag. Det är den personen jag vill delge något roligt som hänt, den personen jag vill hitta på allt med.
 
Till mitt 18-åriga jag vill jag säga: Mycket bra skrivet, bra tankar! Din positivitet har hjälpt dig ofta, men du har också fått lära dig att allt inte löser sig med en positiv inställning.
 
Även en bild från då...
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress