När vi kommer till förlossningen så börjar de såklart med att koppla upp CTG:n , för att se hur värkarna kommer och bebis hjärtslag. Värkarna är regelbundna men inte nog täta. De föreslår att jag tar ett bad för att slappna av och se om det kommer igång mer.

 

Så det blev ca 1,5 h i badet med saft och lite musik från Benjamins telefon :) Det var väldigt bra smärtlindring att vara i badet, värkarna stannade inte av utan verkade hålla samma takt men blev mer och mer intensiva. 

 

Efter badet blev det ännu en koll, det hade inte hänt så mkt med livmodertappen ännu så de föreslog att vi skulle ta in på patienthotellet, och jag hade med mig min TENS-apparat som jag tänkte använda som smärtlindring. 

Färden till patienthotellet var ganska kämpig, värkarna kom tätare och gjorde mer ont, så fick stanna upp varje värk och ’hänga’ på Benjamin. Och vattnet gick igen där på vägen, ganska rejält denna gång.

När vi väl stod och checkade in på hotellet undrade jag verkligen om det var någon idé att checka in, för det började bli ganska intensivt. Det sa även hon i receptionen, ’ni hinner nog bara vända och åka tillbaka’ 

 

Vi kom upp på rummet, kopplade på TENS:en, vilket var jätteskönt. Hann sitta med den i kanske 20 minuter, sedan gick vattnet igen när jag gick på toaletten, och nu var det lite färgat. Så jag ringde till förlossningen och då var det bara åka tillbaka dit, för då ville det göra en koll så bebis mådde bra. Vi var tillbaka på förlossningen igen vid ca 17-18 tiden på söndagen om jag minns rätt. Så min gissning var rätt, vi nyttjade inte hotellrummet så länge.. 

 

Ny ctg-koll, bebis mådde bra, värkarna var lite tätare och intensivare, livmodertappen hade börjat mjuka upp sig men det gick långsamt. Mellan ca 18-21 så gick tiden helt och hållet ut på för mig att ta värkar, för Benjamin att stötta och hjälpa mig slappna av och hitta bra positioner. Efter någon timme hittade vi ett bra flow, som gjorde att jag kunde slappna av bra i värkpauserna. Det svåra var att få i sig dryck och mat, jag hade verkligen inte matlust. Blev även rejält illamående och kräktes mitt i allt. 

 

 

Mellan 21-22 så gjordes en ny koll och öppningsskedet gick långsamt, var öppen ca 2 cm. Nu hade jag haft värkar väldigt länge och inte sovit ordentligt på över ett dygn. Tyckte ännu inte att värkarna gjorde ’för ont’ men däremot var jag otroligt utmattad och mer orolig att jag inte skulle orka hela vägen. Det är ju också så svårt för barnmorskorna att säga hur länge det är kvar, kan ju ta allt från någon timme till tolv timmar liksom. 

Så de förslog en ’sovdos’, det vill säga morfin + bricanyl. För att lugna ner värkarna vilket skulle kunna ge mig någon timmes halvslumrande i alla fall. Det är inte precis att man får sova djupt flera timmar. Jag hade svårt att bestämma hur jag ville göra, ville ju helst inte att värkarna skulle avta för mycket och att förloppet skulle bli onödigt långt.

 

Jag kämpade på en timme till men sedan bad jag om sovdosen, då det fortfarande inte hänt så mkt ’öppningsmässigt’. De bäddade ner mig med massa kuddar och täcken, jag la mig på vänster sida och försökte slappna av. Benjamin lutade bak fotöljen och försökte sova han med. 

Ganska snart märkte jag att värkarna stannade inte alls av, och jag vet inte om det var mitt mindset eller placeboeffekt men eftersom jag tänkte att jag ju fått sovdosen så måste jag ju sova lite! Jag lyckades somna mellan värkarna, som dock gjorde ondare och ondare hela tiden. Smärtan flyttade sig bak till i ländryggen och ned i skinkorna och benen, och snart kunde jag absolut inte slappna av när värkarna kom. Men mellan dem så fokuserade jag på att känna mig tung och avslappnad. 

 

Värkarna började ändra karaktär. När de kom så liksom spände sig min kropp i en "båge", jag kunde inte ligga kvar med kroppen i sängen och det tryckte oerhört mycket nedåt. Jag kunde inte heller hålla mig tyst under värkarna utan fick andas och pusta väldigt ljudligt. I ca en timme (det minns jag ganska tydligt för jag kollade på klockan mellan 01-02) så kämpade jag på med dessa värkar, och insåg snart att jag måste ringa på barnmorskan, för något hade ändrats. 

När barnmorskan kom och gjorde en koll, så visst hade det hänt något, 7,5 cm var jag öppen!? På bara några få timmar, som jag dessutom lyckats slumra till lite på, helt otroligt. Från den här tidpunkten så gick inte barnmorskan ut något mer, och en undersköterska var också med och hjälpte. Sofia och Monica, dom kommer jag komma ihåg, fantastiska människor som verkligen hjälpte till att göra upplevelsen så bra. 

 

Jag fick börja träna lite med lustgasen medan barnmorskan och undersköterskan "stökade på" med instrument och grejer som skulle tas fram, elektroden som skulle fästas på bebis huvud osv. Med lustgasen upplevde jag att jag fick total kontroll över värkarna. Jag fick något att fokusera på med min andning, det blev tydliga starter och pauser, så helt ärligt från och med då lustgasen kom fram så hade jag inte ont längre. Jag försöker inte lägga någon prestige i detta eller verka tuff eller härdad på något sätt, utan det var verkligen så jag upplevde det. Värkarna kändes då istället bara som ett superkraftigt tryck eller som en rejäl muskelsammandragning.

 

Jag fick sedan ändra ställning och lägga mig på vänster sida, och Benjamin ställde sig bredvid mig på vänster sida så han var framför mitt ansikte, och höll min andra hand som jag inte höll i lustgasen med.